Poem #32 (in swedish)

när näktergalen sjunger så är det alltid för de förstenade statyerna
ty de som aldrig kan vandra lika fritt som drömmen hyser alltid en särskild sorg som mest kan liknas vid det brustna hjärtat som ännu bultar i takt till den smärta som enbart den första kärlekens tomma hål kan lämna i det unga hjärtats ännu mjuka och naiva jord

ur den jorden kommer senare att växa de träd som kan förgrenas till de älskade liv som en familj kan vara, eller så faller trädet offer för det oväntade lynne som kärlekens natur äger
men om trädet får sig tid att växa ur den bördiga jorden så kommer näktergalen att bygga sitt bo och den kommer sjunga sin vemodiga sång

när den vackra serenaden väl hörs, då men bara då under en hundra del av en sekund så mjukas de förstenade lederna upp som av magi
och då, men bara då så kan man se de förstenade statyerna för vad de egentligen är, som de en gång verkligen var
levande