den första glimten av morgondagen blänkte INTE likt en guldpfenning i floden OB
utan snarare som en bränd spegel i camelots mörkaste rum
fåglarna sjöng likt änglar för att hälsa den sovande jorden, som en mor väcker sitt sovande spädbarn ur en allt för långdragen och särskilt djup sömn
luften må ha varit sval men ännu fanns det spår av den tid som komma skall då basuner och flaskor spelar den lågstämda sången om tröst, ett requiem för den generation som för alltid kommer förlora sig i stundens hetta och som alltid kommer söka sin tröst i brustna buteljer fyllda till bredden av osaliga andar
men allt detta låg för tillfället i framtiden
för än låg jorden och sov fullständigt ovetande om den tid som komma skall
